Författararkiv: manligblog

11. Invandring, feminism och patriarkala kulturer

Efter att ha djupintervjuat ett 50-tal utlandsfödda manliga muslimer, framstår ett tydligt mönster. Många av de intervjuade är skilda från den kvinna de ursprungligen invandrat med och stort sett alla av de skilda tycks bära på en djupt rotad sorg och en självförtärande bitterhet mot samhället i allmänhet och mot kvinnor i synnerhet. Deras familjer har raserats och närheten liksom relationen till barnen har försämrats eller skurits av helt och de upplever sig oförskyllt fått bära skulden för det inträffade.

Berättelsen

Deras berättelser är relativt samstämmiga och börjar ofta med ett mycket ungt par som befinner sig i en besvärlig tillvaro i hemlandet där deras liv, framtid eller relation upplevts hotad. I detta läge mobiliserar man kraft och resurser samt inte sällan, en betydande del av sina och släktingars besparingar, för att möjliggöra flykten ut från landet. Efter ett varierande antal omvägar, når man så småningom Sverige och befinner sig plötsligt i ett helt främmande och mycket märkligt land. Inget är hemlandet likt och människor tycks ha en alltigenom annorlunda inställning till livet och framförallt varandra.

De svenska kvinnorna både klär och uppför sig på ett sätt som upplevs oanständigt och kanske till och med lösaktigt. Vad som är märkligare, är att de svenska männen inte tycks bry sig om sina kvinnors förfall och flagranta vilja att bjuda ut sig till höger och vänster. Efter en tid vänjer man sig dock något men förvånas fortfarande över de svenska männens flathet liksom deras oengagerade och ansvarslösa inställning till sina kvinnor.

Plötsligt börjar deras egen kvinna vilja klä sig mer västerländskt och tala om att utbilda sig eller börja arbeta. För en del män är detta inget problem medan det för andra vänder upp och ner på hela deras värld. Deras förmåga som ansvarstagande make och fader ifrågasätts och släkten börja undra vad som försiggår. Man riktar hård kritik mot mannen och menar att han visserligen tillerkänns viss ursäkt med tanke på den stressade tillvaro han befunnit sig i som nykomling med fru och barn i ett främmande land, men nu bör han ta sig samman och visa att han uppfyller släktens och sina egna kulturella förpliktelser.

Som om inte detta vore nog, börjar hans kvinna tala i feministiska ordalag och utkräver en omfördelning av makten inom familjen. Hon vill i likhet med sina svenska medsystrar, ha mer att säga till om och vill inte på något sätt acceptera att bli behandlad som en mans ägodel. Mannens tidigare högt värderade och djupt rotade plikt- och ansvarskänsla gentemot kvinnan och barnen, börjar ifrågasättas. Vad gör han för fel, vad ska han ta sig till? Situationen kan liknas vid en mild form av den vanmakt föräldrar kan känna då ett barn uppträder olydigt och oresonligt. Skillnaden är naturligtvis den, att han har att göra med en vuxen person och en i Sverige fullt myndig medborgare. I årtusenden har hans patriarkala roll reducerat honom till en flockledare eller om uttrycket tillåts, en vallhund. En vars enda uppgift är att med livet som insats, försvara, leda och försörja flocken och nu står han där med en flock som varken vill hålla ihop eller vandra åt samma håll som han. Friktionen inom äktenskapet ökar och det börjar knaka i fogarna.

Som om inte detta heller vore nog, kräver kvinnan i enlighet med hemlandets sedvänja, rätten till hela sin lön, underförstått att mannen ska stå för alla andra utgifter såsom mat, hyra, lån, bil, kläder etc. Kvinnans pengar tillhör alltså kvinnan och mannens pengar tillhör familjen inklusive kvinnan. Denna sedvänja kan naturligtvis tyckas märklig ur vårt västerländska perspektiv, men har sitt ursprung i en hårdare och fattigare värld, där samhällets mest värdefulla medborgare, dvs den gifta kvinnan, aldrig skulle stå utan vare sig beskydd eller försörjning. Ganska snabbt urartar tillvaron inom familjen till ett konstant konfliktläge där hårda ord och handlingar avlöser varandra. Skilsmässan är snart ett faktum.

Vallhunden har förlorat sin flock och herden (släkten) börjar ställa frågor och skuldbelägga.

I denna situation är det från vårt överfeminiserade västerländska perspektiv, frestande att bekvämt och förstrött roa sig över dessa utlandsfödda mäns förlegade könsroller och svårigheter att anpassa sig. Med vår begränsade kunskap och insikt i den traditionella patriarkala mansrollens verklighet, har vi inget till övers för det som vi upplever som taffliga, kvinnoförtryckande manssvin. Våra medfödda xenofoba tendenser får plötsligt vatten på kvarnen och våra till synes enögda feministiska systrar vaknar till liv och finner äntligen något påtagligt att projicera sina personliga tillkortakommanden på.

Vem skulle nu vilja byta plats med en utlandsfödd muslimsk man?

Tre olika vägar

För invandrande familjer från traditionellt patriarkala kulturer tycks tre olika vägar stå till buds. Vägen bestäms bl.a. av ens bakgrund, nivån av sekularisering samt hur djupt och med vilken hårdhet den patriarkala traditionen har inpräntats.

Den första vägen är att man försöker strama åt kring familjen och begränsa den västerländska omvärldens störande inverkan. Här är det en fördel om familjen omges av likasinnade i slutna kulturellt homogena bosättningar. Hemspråksundervisning stärker banden med hemlandet liksom förståelsen för den egna kulturen. Kunskapen om svenska språket upplevs framförallt värdefullt för männen, men kanske inte för kvinnorna eftersom detta skulle kunna uppfattas som ett hot och väcka deras önskningar om ett västerländskt liv. Den egna religionen och framförallt prästerskapet, kan här utgöra ett värdefullt stöd för släkten och mannen att upprätthålla hemlandets sedvänjor. Detta alternativ riskerar däremot att motverka integration eftersom integrationen i sig upplevs utgöra ett hot mot familjens sammanhållning.

Den andra vägen är att man inte klarar av kulturkrocken och de slitningar som uppstår utan att man så småningom landar i en skilsmässa. Detta alternativ leder till de förväntade resultaten av skilsmässor såsom, ensamstående bidragsberoende mammor, faderlösa barn med alltigenom sämre förutsättningar, samt ensamstående och ofta förkrossade fäder. Som lätt kan inses, sker en överväldigande majoritet av skilsmässorna på kvinnornas initiativ. Enligt SCB, är skilsmässofrekvensen bland invandrare från exempelvis Iran ca 5ggr (= 500%) högre än bland helsvenska par. Det inses lätt att samhällets kostnader för detta ökar i motsvarande grad.

Den tredje vägen är att man anpassar sig till den västerländska kulturen och kanske inte bara uthärdar utan anammar delar av den svenska traditionen och svenska värderingar.

Den stora frågan

Invandring som drar med sig nya traditioner, sedvänjor, kläder, maträtter och inte minst nya värderingar, kan man se på tre sätt. Antingen att de syresätter och berikar vår kultur och hela vårt land, eller att de stör och förorenar med sådant vi minst av allt önskar.
Det tredje synsättet är det som argumenteras för här, nämligen att invandring sker på gott och ont. Frågan är hur vi ska öka det goda och minska det onda. Det onda kan här ses representera både samhällskostnader och mänskligt lidande. Det goda kan ses representera nya kunskaper, insikter, vidgade perspektiv, en förnyad folksjäl och kanske ett ökat välstånd.

Det är dock svårt att se samhällsnyttan av en ökad radikalisering och utbredning av ortodoxa religioner vars delmål är att upprätthålla patriarkala familjestrukturer i ett icke-patriarkalt land. Detta försvårar invandrarnas integration och möjlighet att förstå och försvara svenska värderingar. Likväl önskar vi religionsfrihet för alla och vill inte bidra till att skapa ett kontrollsamhälle där inte ens våra tankar tillhör oss.

Detta är ett dilemma och frågeställningen är till stor del fortfarande olöst. Det enda som är säkert, är att det inte är flat och undflyende politisk korrekthet som kommer de svenska och utlandsfödda till undsättning, utan en modig kritisk granskning av de verkliga förhållandena utan att gå på tå inför vare sig feministiska eller religiösa lobbygrupper.

Problemet är varken tusenåriga patriarkala kulturer i sig eller påstått kvinnoförtryck, utan problemet är själva kollisionen mellan den patriarkala och svenska kulturen där villrådiga och rotlösa invandrare gärna söker trygghet i isolerande enklaver och ett kvarhållande av hemlandets patriarkala kultur.

Förhoppningsvis kan ovanstående utgöra en möjlig förklaring till drivkrafterna bakom integrationsproblemen, den ökande kriminaliteten och revolter bland invandrarungdomar samt den ökande andelen skilsmässor liksom antalet ensamstående mödrar bland invandrare.

Mången har sagt att vårt hopp står till de utlandsföddas döttrar och deras förmåga att stå emot familjens patriarkala börda. Detta är säkert lika sant som det är grymt, men framförallt står vårt hopp till vår egen förmåga att se, tänka och tala klart.

Låt oss göra det.